Lycka är...

Igår fick jag höra vad som bestämmer om du är lycklig eller inte, och det chockade mig lite. Även om jag hade tänkt något liknande så skulle jag inte gissa på dessa proportioner.

Det var någon lyckoforskare som var gäst hos Skavlan. Han sade att saker som ett jobb, ett bra förhållande, ny TV osv endast utgör 10% av det som påverkar vår lycka. Hela 50% beror på gener, alltså sådana där saker du kan skylla på dina föräldrar för. Men då är det inte din uppväxt som räknas in här utan bara de där saker som är små och du har miljontals av.

De sista 40% är kort sagt hur du tänker. Enligt den här forskaren så är du helt enkelt lyckligare ifall du tänker positivt om dig själv och din omgivning.

Värt att tänka på hörrö ni! Dessutom sa han: Ifall du INTE har mat på bordet så har du 1 problem, men om du HAR mat på bordet har du 1000.

Koltrastsång den nya terapin?

Jag må då säga att våren är den bästa årstiden. Det finns såklart många anledningar till detta; det blir ljusare, det blir varmare, det blir finare, orienteringstävlingarna börjar, sommaren närmar sig osv osv allt detta gör att jag mår bättre.

En sak som jag förknippar med våren lika mycket som jag förknippar träning med muskler är koltrastens sång. Det kan kanske låta lite fjantigt men jag tycker verkligen koltrastens sång på våren/sommaren är det vackraste som finns. Jag tror nästan jag blir lika knäsvag för denna oregelbundna melodi som min kompis blir för en kille hon har helt tappat fattningen för i skolan.

Mars är vår, men jag har samtidigt inte riktigt börjat känna denna underbara vårkänsla jag får av 10 plusgrader och strålande sol flera dagar i rad. Därför känns det så fel att gå ut på balkongen och råka höra koltrasten sjunga när pannlampa och underställ fortfarande gäller på den kyliga orienteringsträningen.

Gäster och deras dödande

Varför lyckas alltid alla fina saker gå sönder här hemma när vi har besök? Först ett fat, sedan en vas och nu mammas gamla skål; alla förstörda av gäster som vi har haft på besök. Är det för att de är mer oaktsamma och har okrossbara plastglas från IKEA hemma eller någon annan anledning jag inte kan förstå?

Det dumma är att man går rund och mår dåligt för att sakerna som har gått sönder. Saker som egentligen inte alls ger mycket av tillfredsställelse här i livet. Om vi istället tänker oss ett scenario där gästen skulle ha skärt sig ordentligt på glasskålen samtidigt då skulle vi antagligen tänka "vad betyder en skål när du kunde ha skurit av dig handen". Men nu är skålen med de handmålade fjärilarnas tid är förbi och den kommer inte längre att följa våra liv från första parkett i vårt kök.

Jag har i alla fall lärt mig att jag från och med nu ska försöka hålla alla gäster så långt ifrån fina sakerna det går, om vi nu skulle ha haft några fina saker kvar.

Små underverk

Jag har varit lite nere det sista. Jag har oroat mig för saker som jag inte borde ha oroat mig för, som tillexempel mitt medlemskap på gymmet. Jag var där första gången sen jag blev medlem igen. Jag trodde skarpt att de skulle se att jag utnyttjatde en rabatt som jag inte är godkänd att nyttja. Att de skulle stå där och skälla ut mig. Så fel jag kan ha, för istället så var tjejen i receptionen precis lika trevlig och glad som jag minns.

Jag kom med på det underbart roliga bodypumppasset, körde igenom det och kände mig helt tillfredsställd och glad. Även om det är hemskt att vara orolig innan så är det så otroligt skönt att känna hur oroligheten försvinner och ersätts med njutning. Jag börjar här tänka på den sökande kvinnan på stranden vars barn är spårlöst borta, hur mammans orolighet växer till något värre, något outhärligt. När hon springer fram och tillbaka på stranden, när hennes blick letar sig längre och längre ut i vattnet, när hon inte längre vet vart hon ska ta vägen.
När hon hör en välbekant röst ropa: "mamma! mamma!", när hennes fuktansvärda kännslor av bråkdelen av en sekund förvandlas till raka motsatsen, när hennes ögon strålar upp i ofantlig kärlek, starkare än den starkaste strålkastaren.

Historien är egenligen en allegori för att beskriva Guds ofantliga kärlek till oss mäniskor. En berättelse som jag tycker är otroligt bra.

Just nu håller jag på med en ny design på bloggen. Den blir förhoppningsvis klar inom en vecka. Håll ut kära läsare!

Värsta dilemmat

Jag är väldigt konflikträdd av mig, dessutom hatar jag att ljuga. Jag har ljugit och det kan leda till konflikt. Det är dessa två saker som har fått mig att ha en dålig känsla i magen. Just nu försöker jag intala mig själv att mitt agerande var rätt, att alla skulle ha gjort samma sak och att jag inte alls kommer att bli påkommen.

Detta bör nämnas först, mitt studentkort har faktiskt inte gått ut än. Plus att jag inte skulle ha köpt detta kort (som är det enda jag kan tänka mig i vanliga fall kostar 600 kr/månad) om det inte var för att jag fick rabatt.
Jag pratar om gym/grupptränings-kort.

Så... borde jag må dåligt och berätta för dem att jag har ljugit eller ska jag låtsas vara student och träna utan några bekymmer? Jag försöker i alla fall intala mig själv att jag inte ska oroa mig eller känna obehag att träna där.

Något som inte alls har med det här att göra är den här grymma låten. När jag "relissening" på en låt som jag en gång i tiden lyssnade på väldigt mycket fylls jag av den känslan som jag hade då. Var jag glad, blir jag glad, kände jag vemod blir jag fylld av vemod eller var det en mörk och regnig period så sjunker jag in i den mysiga lite destruktiva känslan det medför. Vilken känsla den här låten kommer att förbedla får framtiden utsäga. Bra är den i alla fall.

Parken - Jag har varit vilsen Lisa

Njut så länge ni kan alla pluggers!

Jag kom att tänka på det nu när alla människor som pluggar hittar sina platser vid skolbänkarna. Jag som har lämnat gymnasiet ser nu tillbaka med längtan. För visst hade jag det bra under alla mina år i skolan.

Främst längtar jag tillbaka till högstadiet. Jag vet inte riktigt varför. Det var någon trygghet där som aldrig kommer att komma tillbaka. Min skola var helt suverän med massor med bra lärare, utan några riktiga undantag. Jag hade mitt kompisgäng i ur och skur, jag tycker vi nog var lite oförskämt tajta. Vi alla var inte väldigt lika till sättet men vi fick varandra att sträva mot samma mål. Den trygghet vi fick av varandra vågade vi inte släppa, därför bröt vi aldrig upp under de åren.

I gymnasiet hade jag det bra. Jag var inte ensam och jag hade inga större tippar i motivationen. Dock så tänker jag nu i efterhand att min skola inte riktigt passade mig. De flesta av de andra eleverna var inte som jag och det och den mängden vi läste känner jag ibland är överflödig. Jag skulle idag ha valt något lite simplare, lite närmre mig, vilket skulle ge mig mer fritid som jag nu inte vet hur mycket jag kommer få av.

Värt att tillägga är väl också att jag tycker det är kul att plugga, så länge det intresserar mig något. Läsa vidare ska jag göra men det blir antagligen om ett år. Hur jag ska klara mig tills dess får tiden utsäga.

Känner mig så

Ojoj, helgen försvann tusen gånger fortare än den kom. Jag var så glad sista halvtimmen på jobbet innan helgen för att det skulle bli en så bra helg. Vilket det verkligen har varit, det känns dock som att den är väldigt slut nu. Framför allt när jag börjar jobba om sex timmar och 25 minuter.

Jag hoppas det inte är så här det kommer kännas när jag får ett riktigt jobb och ska börja en ny arbetsvecka. Jag är verkligen inte pepp på det här och har nästan ont i magen. Jag är ytterst glad att det här är den sista veckan. Att gå att jobba är lite som att träna, man tycker inte det ska bli så kul innan men när man väl står där ombytt och ska ut för att springa hårt så är det inte så illa ändå. Jobbet fungerar när man är där men innan känns det kasst. Att jag känar ca 185 kr i timmen spelar inte så stor roll när man inte trivs. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så handlar inte jobbet om att tjäna så mycket pengar som möjligt för att njuta av livet utanför jobbet utan livet till stor del utspelar ju sig på jobbet vilket betyder att det är lika viktigt att trivas där.

Min andra mp3 har jag tappat på bussen och min första är fuktskadad så jag har ingen mp3 att lyssna på heller, men ska låna morsans. Suck suck.

Jag tänker inte skriva så mycket idag, förutom att jag ska börja jobba igen. Usch och blää. Sommaren tog slut nu och det känns som om den inte ens har börjat. Svårt att se något ljus idag.

Här är en bild jag är helt såld i. Det vackraste bilden på en levande person någonsin. Maxwell Zagorski heter han.

Jag fick i alla fall en puss

Fan hur ska jag börja skriva allt som jag vill få ur mig. Det har hänt så jäkla mycket som jag vill få ur mig. Jag hoppar över musiken och går direkt på känslorna nu.

Jag var på emmabodafestivalen, blev kär och fick en puss. Killen var skitsöt, verkligen. Hans leende kan jag inte sluta tänka på och han förförde mig med hans positiva och skämtglada attityd. Han bor i stockholm, jag fem timmar därifrån. Jag förväntar mig inte att det skulle bli något mer än vad som kunde hända på festivalen men att umgås så mycket med någon man verkligen tycker om utan att kunna/våga uttrycka det förstår nog inte många hur det är. Som att hungrig kolla på när andra äter. Typ.
Jag fick i alla fall en puss av honom. Är jag nöjd med det? Svar: Nej, jag är aldrig nöjd. Vad ville jag då? Jag ville hångla. Skulle jag vara nöjd då? Nej, jag är aldrig nöjd. Never satisfied, det ska jag skriva om någon gång.

Under tiden jag umgicks med mitt span blev en tjejkompis till mig förtjust i en annan kille. Hon fick hålla om honom, sitta i hans knä, hångla, sova med honom och kanske hände det ännu mer i tältet. När han sen åkte hem en dag tidigare så blev hon ganska ledsen och tyckte allting var tråkigt. Hon vet att jag tyckte om honom men hon förstår nog inte varför jag var depp stora delar av tiden.

Nästa år blir det pridefestivalen för mig.

Den eviga oroligheten - Att komma ut

Jag vet inte om man kan kalla det orolighet, det är i alla fall jobbigt och lägger sig oftast som en sten i magen. Ibland fasar man för konsekvenserna och ibland längtar man till dem, det är upp till personen i fråga. Vissa vill man såå gärna ska veta - för att relationen till den personen verkligen skulle bli bättre. I andra lägen känner jag tvärt om. Just nu har jag ingen aning vad följderna blir av att jag ska komma ut för en nära vän.

Det jag tror vi människor är rädda för är det vi inte vet om. Vi är rädda för de situationer där vi har makten över de okända konsekvenserna. Vi vet inte hur det kommer att sluta. I vissa situationer där man inte vet konsekvenserna är följderna obetydliga. Antingen blir det mjukglass eller kulglass, pest eller kolera, men nu har jag ingen aning ifall det blir glass eller en dödlig obotlig sjukdom. Eller något i mitten. Relationen kommer, antagligen, att förändras, men åt vilket håll?

Han har ofta frågat varför inte jag har en flickvän. Han har själv en flickvän och tycker antagligen att det inte skulle vara svårt för mig att hitta något. Det skulle det heller inte vara om hetero- eller bisexualitet var fallet. Någon gång har jag försökt att berätta:
- Jag kan inte ha någon flickvän, svarar jag.
- Nej just det ja, du har ju så mycket i skolan o sånt, svarade han som om det skulle vara den enda anledningen till att man inte kan ha en flickvän. Vad svarar han nu när jag har slutat skolan?
En annan gång svarade jag:
- Varför ska man ha flickvän?
- Det har du fan rätt i, ta det lugnt med det och vänta tills det verkligen gäller, sa han och jag kom snabbt ur den otrygga situationen utan att behöva ljuga. För det är det värsta, att behöva ljuga för personer om sin läggning och i svar på alla frågor.

Nu ringde han precis. Jag ska träffa honom idag. Ner o bada i det underbart fina vädret. "Sen får vi se vad som händer", sa han och jag höll med. Sen får vi se vad som händer.

Det var jag som kallade mig Beer_boy på managerzone

Jo det erkänner jag. Jag gick i sexan och visste knappt hur öl luktade. Ändå kallade jag mig för Beer_boy, för det var ett coolt namn. Jag funderar nu efteråt varför jag kallade mig så och vad mina kompisar måste ha tänkt om det. Om de nu var så mycket mognare än mig.

Jag orkar inte räkna ut hur många år sedan det var. Nu har jag gått klart tretton år i skolan och det var i sexan. Det konstiga är att det inte känns så avlägset, även om det borde det. Om man skulle dela upp min skolgång i två så skulle sexan vara på den första halvan. Vid närmare eftertanke så bodde jag då i ett annat hus och skrev mina skoluppgifter för första gången i datorn. Typsnittet Comic sans, centrerat och storlek 47. Den senaste uppgiften jag gjorde i gymnasiet fick man inte ha bilder i den flytande texten. De låg istället under Bifogat på sidan 24 och jag kan lova att jag inte skrev i någon storlek över 12.

I sexan ville jag vara någon annan. Jag hade då antagligen fått för mig att de som drack öl var mycket häftigare, kände fler coola människor och var därmed lyckligare. Jag tror nu att jag var mycket lyckligare än de öldrickarna med bra och trogna vänner, en kär familj och en trygg omgivning (förlåt om jag låter som en krisdomokrat, jag ska försöka bättra mig).
Jag, precis som då, vill nu vara en annan jag. Jag är nöjd med den jag är men känner inte alltid att det är mig själv jag spelar. Det känns som om det är en annan jag som finns där inne, som trycker för att få komma ut och sprida sin glädje.

Jag kanske är rädd för att bli någon jag nu inte vill vara, att avslöja för mycket av mig själv, att öppna upp mig, göra mig mer bräcklig. Borde jag bygga en mur omkring mig för att ingen ska kunna anfalla eller ska jag ha dörrarna öppna och låta människor ta del av mig själv? (svaret är väldigt enkelt) MEN. Är jag öppen är jag en lätt måltavla, men vem fasen skulle kasta pil på mig?

Jag vill hitta mig själv men det kommer gå inte över en natt, precis som att en överviktig inte får ett BMI på 20 efter ett ynka träningspass. Det krävs tålamod, stöttning och ett mål i sikte.

Ostimulerad, the word of today

Jag jobbar, sommarjobbar, ferieanställning, på volvo. Nattskift. Jag hade tänkt berätta lite om det.
Första natten på jobbveckan börjar klockan 21,30 på söndag då jobbar man i nio timmar. Världens segaste natt eftersom de andra nätterna bara är sex timmar. Det jag inte alltid tänker på, fast ibland, gör är att de som jobbar dag jobbar nio timmar fem dagar i veckan. Palla det liksom när det är så otroligt tråkigt att jobba på bandet. Det finns nog inget mer ostimulerande.
Som sommarjobbare så står man även på samma balans en hel dag. Jag tackar Gud för att mp3-spelare finns.

När man väl kommer hem efter en natt äter jag, vissa skulle kalla det fukost, och hoppar i säng efter en dusch. De två senaste dagarna har jag inte satt någon klocka på väckning vilket har bidragit till att jag har sovit till klockan halv sex-sex vilket blir drygt nio timmar. Och jag är fortfarande trött(!). Jag känner mig väldigt nere och orkar inte göra någonting. Depression av ostimulans.

Som tur är så är jag inte ensam. En av mina käraste vänner jobbar också natt på volvo. Hon som vanligtvis är den mest glada och positiva människan i ens närhet har fått ett bekymrande ansiktsuttryck och klagar på det mesta. Hon påverkas nog än värre än vad jag gör av miljön där inne.

Att volvo personvagnar går dåligt och behöver varsla känns inte alls negativt för nu slipper jag oroa mig för att få anställning där =D

...det är en intressant filosofisk fråga...

Va fan vill jag. Fyllde nitton år för inte så länge sen. Har helt glömt av det, om folk frågar hur gammal jag är så svarar jag fortfarande "18" sedan lägger jag hastigt till: "Oj nej, det är jag bannemej inte alls" när jag märker att jag har sagt fel.

Just nu vet jag inte ut eller in. Jag ser inget ljus och vet inte hur jag vill ha det. Jag har ingen dröm att leva för, ingen framtid att se fram emot och ingen koll på vilket håll kännslorna vill gå. Dock tror jag det bara är för idag, denna dag som har präglats av ensamhet och ångest är inte den perfekta dag att filosofera på för imorgon känner jag något annat.

En sak som jag vet är det som har hänt innan. Jag har tagit studenten vilket var en av de bästa dagarna i mitt liv, inga sorgsna miner då inte, äntligen slipper man klassen. Även om det inte var såå illa.

Jag kanske borde skriva om dig. Hur jag kunde göra som jag gjorde men jag har fortfarande inget bra svar. Kärlek måste vara det mest komplicerade som finns. Mer komplicerat än varför bensinpriset är som det är och vilket som är bäst, sms eller frukt. Jag gick för långt, fler gånger än en gång. Det tar jag med mig tills nästa gång även om jag tycker att jag redan borde ha lärt mig.

Lev väl och fint! Imorgon skriver jag till Mugabe.

Eva och Adam

Det där otroliga pirret i magen. Det som är får en att glömma ALLT annat. Det alla någon gång har varit med om. Till och med jag pö om pö. När du plötsligt får ögonkontakt med den där personen som du så länge har sucktat efter och tillbaka få ett leende. Då kan du flyga.

Första tecknet på kärlek måste vara de där mystiska och väldigt sällsynta fjärillarna som säkerligen inte har något namn på lain. Men just den där känslan måste vara det bästa som finns.
Jag har varit med om det några gånger, men alldeless för sällan. Varje gång, varje person som man har fått denna kännsla av har det aldrig hänt någonting med. Jag har fått ögonkontakt, och kanske ett leende tillbaka. Trott att det kan vara någonting mellan just oss för att en vecka senare ha glömt av allting.

Varför jag just tar upp detta är för att min syster just nu konstant kollar på den gamla serien Eva och Adam. Jag hoppas du kommer ihåg denna mysiga och otroligt charmiga serie som jag inte kan låta bli att "tjuvkolla" genom dörren ut i vardagsrummet. Det finns någonting där som drar mina ögon till sig. En känsla. Längtan till något som är för sent. Som kunde ha varit. En känsla som kunde ha infunnit sig på den tiden då man sjöng den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna och då mamma och pappa la sina semestrar om lott så att vi, jag och min syster, kunde vara lediga så länge som möjligt men som gjorde att de bara fick en vecka tillsammans.

Det känns som om jag aldrig fick vara riktigt kär. Att jag inte kan få en serie uppkallad efter mig. För jag har aldrig fått dela mitt hjärta och jag aldrig har fått se vad fjärilarna kan utvecklas till.