Den eviga oroligheten - Att komma ut

Jag vet inte om man kan kalla det orolighet, det är i alla fall jobbigt och lägger sig oftast som en sten i magen. Ibland fasar man för konsekvenserna och ibland längtar man till dem, det är upp till personen i fråga. Vissa vill man såå gärna ska veta - för att relationen till den personen verkligen skulle bli bättre. I andra lägen känner jag tvärt om. Just nu har jag ingen aning vad följderna blir av att jag ska komma ut för en nära vän.

Det jag tror vi människor är rädda för är det vi inte vet om. Vi är rädda för de situationer där vi har makten över de okända konsekvenserna. Vi vet inte hur det kommer att sluta. I vissa situationer där man inte vet konsekvenserna är följderna obetydliga. Antingen blir det mjukglass eller kulglass, pest eller kolera, men nu har jag ingen aning ifall det blir glass eller en dödlig obotlig sjukdom. Eller något i mitten. Relationen kommer, antagligen, att förändras, men åt vilket håll?

Han har ofta frågat varför inte jag har en flickvän. Han har själv en flickvän och tycker antagligen att det inte skulle vara svårt för mig att hitta något. Det skulle det heller inte vara om hetero- eller bisexualitet var fallet. Någon gång har jag försökt att berätta:
- Jag kan inte ha någon flickvän, svarar jag.
- Nej just det ja, du har ju så mycket i skolan o sånt, svarade han som om det skulle vara den enda anledningen till att man inte kan ha en flickvän. Vad svarar han nu när jag har slutat skolan?
En annan gång svarade jag:
- Varför ska man ha flickvän?
- Det har du fan rätt i, ta det lugnt med det och vänta tills det verkligen gäller, sa han och jag kom snabbt ur den otrygga situationen utan att behöva ljuga. För det är det värsta, att behöva ljuga för personer om sin läggning och i svar på alla frågor.

Nu ringde han precis. Jag ska träffa honom idag. Ner o bada i det underbart fina vädret. "Sen får vi se vad som händer", sa han och jag höll med. Sen får vi se vad som händer.