Eva och Adam

Det där otroliga pirret i magen. Det som är får en att glömma ALLT annat. Det alla någon gång har varit med om. Till och med jag pö om pö. När du plötsligt får ögonkontakt med den där personen som du så länge har sucktat efter och tillbaka få ett leende. Då kan du flyga.

Första tecknet på kärlek måste vara de där mystiska och väldigt sällsynta fjärillarna som säkerligen inte har något namn på lain. Men just den där känslan måste vara det bästa som finns.
Jag har varit med om det några gånger, men alldeless för sällan. Varje gång, varje person som man har fått denna kännsla av har det aldrig hänt någonting med. Jag har fått ögonkontakt, och kanske ett leende tillbaka. Trott att det kan vara någonting mellan just oss för att en vecka senare ha glömt av allting.

Varför jag just tar upp detta är för att min syster just nu konstant kollar på den gamla serien Eva och Adam. Jag hoppas du kommer ihåg denna mysiga och otroligt charmiga serie som jag inte kan låta bli att "tjuvkolla" genom dörren ut i vardagsrummet. Det finns någonting där som drar mina ögon till sig. En känsla. Längtan till något som är för sent. Som kunde ha varit. En känsla som kunde ha infunnit sig på den tiden då man sjöng den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna och då mamma och pappa la sina semestrar om lott så att vi, jag och min syster, kunde vara lediga så länge som möjligt men som gjorde att de bara fick en vecka tillsammans.

Det känns som om jag aldrig fick vara riktigt kär. Att jag inte kan få en serie uppkallad efter mig. För jag har aldrig fått dela mitt hjärta och jag aldrig har fått se vad fjärilarna kan utvecklas till.