Film, film, film. Nu bara om en film och inte vilken film som helst. Den är bioaktuell och handlar om utanförskap i svenskt 70-tal. Filmen jag såg i helgen var Låt den rätte komma in. En film utifrån Ajvide Lindqvist roman om mobbade Oskar som börjar umgås med en vampyr.
Vad jag har märkt är att jag nu, två dagar efter att jag sett filmen, är mer fascinerad över den än vad jag var när jag gick ut ur biosalongen. De intryck som filmen gav var direkt efter filmen i en stor soppa. Det enda jag kunde säga då var att filmen var... speciell. Nu skulle jag inte tveka att betala en till biobiljett för att se den filmen.
Filmen känns på något sätt både blek och grov. Miljön är densamma hela tiden, mörk och kall förort medan det som utspelar sig där är något helt främmande samtidigt som om det kunde ha utspelat sig två hållplatser hemifrån. Det jag slås över och tycker är helt underbart är att de på något sätt får just vampyreriet att vara en självklarhet, som om de har tänkt "det är klart att vampyrer kan klättra på väggen så varför göra coola scener om just det". Det gör filmen mäktig.
De två huvudrollsinnehavarna är väldigt unga, i filmen 12 år och jag tänkte inte den minsta lilla gång på skådespeleriet. Varken på att det var dålig eller väldigt bra. Det höll sig på en hög nivå rakt igenom som gjorde att jag koncentrerade mig på annat.
Detta är en film som är helt klart värd att se, en film som jag kommer köpa och hålla hårt i.
