Hinder är det du ser när du tar bort ögonen från målet

Jag läste i tidningen idag, sportsidorna, att den där gamle snart söndertrasade Peter Forsberg hoppas komma tillbaka från skadorna. Det kommer dock inte hända innan jul säger han. Jag började då tänka att han verkligen verkligen borde sluta, är det någon vits med att hela tiden bygga upp en förväntan på spel för att sedan bli skadad med en gång.

Sen kom jag på mig själv att jag säger emot mina egna värderingar och normer. Att man ska leva för det man brinner för och att aldrig ge upp. Så som titeln beskriver, så tänker forsberg, han ser inte de problem som kan uppkomma, han ser målet och det är bra.

Så försöker jag också se i min strävan efter att bli bättre. Jag har en bild av hur det kan bli, ett mål, men den är antagligen inte lika stark som Forsbergs när han skiter i alla hinder och alla de som påminner om hinderana. Jag tränade i dag, var ute och sprang i en timme och fyrtio minuter. Det var väldigt gött... under och efteråt, innan var jag väldigt omotiverad och slö även om jag hade sovit i elva timmar i natt. Det känner jag att jag är alltför ofta nu för tiden. Jag tror jag måste samla mig själv och verkligen se framåt på ett starkare mål som jag verkligen kan brinna för, både idrottsligt och karriärmässigt.

Jag vill bli bäst men jag ser hela tiden alla andra som så mycket snabbare, så mycket starkare och så mycket bättre att jag själv blir omotiverad och känner att det är lönlöst. Därför ska jag bilda mig ett nytt mål på vägen som känns närmre och inte lika omöjligt.