Officiellt arbetssökande

Mina planer för dagen gick först i kras, tack och lov. Skulle från början ha hjälpt till på ett evenemang men jag slapp. Härlig, härlig. När jag märkte att klockan inte hade bli så mycket på dagen så bestämde jag mig att åka in till arbetsförmedlingen, som jag förövrig hade tänkt att göra två gånger innan den här veckan men inte orkat, men nu blev det av.

Satte mig på bussen in till stan. När jag satt där kom jag på hur otroligt tråkigt jag tycker det är att åka buss nu för tiden. När jag gick i skolan tyckte jag om det, då var det den enda lugna stunden jag hade på dagen men nu är det bara tidsförödande. Jag började läsa en bok som jag hade med mig, men efter två meningar märkte jag att jag hade läst det innan och orkade inte leta upp platsen där bokmärket egentligen skulle sitta. Istället började jag tänka på massa scenarion som kunde hända som det här: Hur skulle jag ta mig ur situationen ifall en polis kommer och får för sig att jag åkte utan bälte i bussen när jag egentligen gjorde det? Skulle rättssystemet tro på mig eller på polisen?

Väl där inne hittade jag inte arbetsförmedlingen så jag gick in på internet i mobilen och upptäckte att det finns en arbetsförmedling i min kommun. Så jag tog bussen tillbaka. Där träffade jag en jättego och söt och hjälpsam dam som ska bli min handledare.

Under dagen har jag även tänkt på honom jag är kär i. Jag kom på att jag faktiskt var kär för några dagar sen. Jag trodde inte mina känslor var så stora för honom men tydligen. Nu känner jag dock inte lika starkt för honom längre och eftersom vi inte kommer att träffas mer (eller på ett väldans bra tag) så lär ju mina känslor rinna ut i sanden så småningom. Men det hela får mig att känna mig så uppgiven på allt som har med kärlek att göra. Känns som om jag aldrig kommer att bli kär i någon som kommer vara kär i mig. Som om jag alltid vill ha det jag inte kan få.
Men men. Min tid kommer väl :P