Patrik 1,5

Bög som jag är så är det nästan en självklarhet att jag måste se den här filmen. En film om ett bögpar som flyttar in i ett mindre samhället där volvo, villa, vovve har utbrett sig till en självklarhet. Paret Sven och Göran Skoogh har allt utom ett barn och har nyss blivit accepterade för adoption men när barnet som de tror ska vara 1,5 istället råkar var 15 så går allt åt pipan.

Detta är en film som kunde ha varit smal som ett hårstrå på min mammas huvud men som på ett funurligt sätt kan ses av alla, mycket cred år regissören Ella Lemhagen. Dock kan jag ställa mig frågan om dessa mjuka kanter är befogade. Med mjuka kanter menar jag att problematiken ofta skämtas bort. Ett exempel kan vara när barnen i området gömmer sig utanför huset och skriker glåpord med mycket negativ gay-klang, då Ella väljer visa situationen på ett mycket skämtsamt sätt vilket fick publiken att tjuta högt av skratt. Jag hoppas ändå buskapet går in och om man ser till hela filmen framkommer ändå lite av poängen fram.

Även om jag irriterade mig lite på dessa förmildringar ibörjan så kan jag inget annat än att tycka om filmen. Gustav Skarsgårds är lysande och hans karaktär Göran är briljant. Han är den förståndiga och mysiga med en glad och hoppfull blick i ögonen. Vänskapsrelationen mellan Göran och den 15 årige Patrik (spelad av Tom Ljungman) är det jag tycker bäst om, det är här de lyckligaste leendena framkommer.

Sven spelad av Torkel Pettersson är en karaktär som man inte ger så mycket medlidande till men som får filmen att bli det den blir.
Filmen är kanske även väldigt rund i kanterna när det gäller slutet. Det fanns två slutscenarion vilket det "lyckligaste" fick vinna. Slutet brydde jag mig inte om det minsta. Det sprang bara förbi mig och det är vägen till slutet som storyn jag kommer komma ihåg.

Patrik 1,5 är en film som behövs och som ger mersmak! Som kunde ha varit mer problematiskt och djup men som ändå är ett bra första steg.