Jag har skrivit om det innan men jag tänker fan skriva om det igen. Tiden är högstadiet, för alla er som inte vet hur gammal man är då så är man mellan 13 och 16 år.
När började sjuan började nya klasser i skolan och det var framförallt en där som jag tyckte var så otroligt söt. Jag satte mig oftast på ett speciellt håll i matsalen för att kunna hålla uppkik ifall han skulle komma in.
Det fortsatte så i något år eller två. Jag kunde inte slita ögonen ifrån honom men vågade inte ta något steg närmre. Jag ville nog inte det eller så kanske jag helt enkelt inte visste hur man gjorde men jag hade i alla fall inte tänkt att han skulle kunna vara intresserad av mig ändå.
Så kom en dag som säkerligen började som alla andra dagar och som säkerligen började grå och trist precis som vädret. Dagen blev dock väldigt speciell som jag fortfarande kommer ihåg som om det vore igår, eller aaja kanske i förrgår. Han där killen som jag fortfarande tyckte var så otroligt ofantligt söt hade engelska i den del av skolan som min klass brukade hålla till i. Läraren var min klassföreståndare och jag skulle gå in och fråga henne något som i dagsläget är helt obetydligt men påväg ut ur klassrummet möttes våra blickar och han sa: "Hej, Hampus".
Asså jävlar, mina känslor kom till liv likt ett lejon som smugit sig på gasellen och tvärt börjar springa för att attackera den. Tänk dig själv om tjejen eller killen du har varit intresserad av i något eller ett par år plötsligt visar intresse för dig, fy fasen va jag började känna saker som jag aldrig hade gjort tidigare. Det jag är mest fascinerad av är att jag i detta tillstånd av hormoner och känslor i kaos lyckas svara genom att säga "Hej Jonas" (egentligen heter han någonting annat). Självklart kunde jag hans namn, men att jag lyckades få ur mig det här och att han kunde mitt.
Efteråt under säkert ett halvår hälsar på varandra när vi möttes, dock inte mycket mer än ett hej, och varje gång jag såg honom så kändes det som om jag fick en spark i magen.
Nu undrar ni säkert vad som hände sen. Ni kan börja med att sätta på någon sång om vemod med en lite deppig touch. När ni har gjort det kan jag berätta att det roliga tog slut, vi snackade lite smått ett par gånger men inte mer. På en innebandynatt så sprang han upp och satte sig bredvid mig och snackade lite, det var fint. Sen så slutade jag högskolan och han flyttade in till stan.
En gång, något år efteråt, fick vi ögonkontakt, jag satt i en buss och han stod på hållplatsen. Scenen skulle kunna ha varit hämtad ur någon film precis innan eftertexterna börjar rulla. Men usch, ju mer jag tänker på allt ju mer skulle jag vilja snacka med honom igen, göra ett nytt försök. Någon gång i framtiden, hoppas hoppas.
