Jag läste nyss aftonbladets artikel om tidningen Matmagasinet som har råkat förgifta några personer på grund av att de skrev fel i ett recept. Istället för 2 krm muskott nötter så skrev de 20 stycken. Lite klantigt kanske. Men det jag tycker är intressantast är det hon säger här:
" Vi trodde att det inte går att äta en sådan kaka, för det blir så fruktansvärt beskt. Men nu visar det sig att ett sällskap ändå har gjort det och fått symptom, säger Ulla Cocke."
Mina tankar går snabbt som attan till det där sällskapet. Där har någon lagt ner tid på att baka kakan och tro då fan att personerna hon/han har bjudit kakan till självklart ska trycka i sig den här "fruktansvärt beska" kakan. De sa säkert att den var superb och bad om receptet. Pinsamt sen när alla blir förgiftade.
Jag blev helt tagen på sängen (man skriver så va?) idag när jag gick in o kollade hur många som varit inne på min blogg. Igår hade totalt ca 205 unika användare varit inne på min blogg sen i mitten av augusti. När jag ikväll gick in så var det hela 263 stycken. Antalet besökare har under det senaste dygnet varit 600% fler än genomsnittet och fler kommer det säkert bli =D
Varför detta nu då. Jag hann få ett stort frågetecken över huvudet innan jag såg att det var för att folk sökt på Magnus Betnérs senast utlägg om att han är bi. Nu vet jag vad jag ska skriva om i fortsättningen ifall jag vill att folk ska strömma till min blogg. Jag ska nu även felstava Magnus Bertnér är bisexuell så att alla korkade svenskar som inte kan stava till hans namn hamnar på min hemsida. Moahahaha. För att hålla min ställning i bloggetern ska jag även vara den förste som skriver om när Carola kommer ut som bisexuell och när Kungen kommer ut som bög. Annars är jag kass. Eller hur Annika!? (Det är min kompis).
Han som jag tyckte var så otroligt snygg första gången jag såg honom i parlamentet är bi. Det tråkiga är bara att han aldrig har haft sex med någon kille och att han är förlovad sen tre år tillbaka. Men om han skiljer sig så vet jag minst en kille som vill ha honom i säng.
Jag läste Metros största rubrik på framsidan idag. Om Ahmad Waizy, 37, från Lindome som inte fick skicka pengar genom Western Union på grund av att hans namn liknar ett terroristnamn. Då tog han bort sitt namn från medelandefältet och överföringen gick igenom. Otroligt vilket bra säkerhetssystem, det är säkert ingen terrorist som har kommit på att han (eller hon) kan göra så.
Känns som om det behövs lite musik här idag va? Här är Röyksop med So Easy:
Var inne och köpte min nya mp3 spelare idag. Jag är nu en stolt ägare av en Cowon (iAudio) D2. Den är nice =P Det dumma var att jag precis höll på att få den att sluta fungera.
Nyfiken som jag är så vill jag ju självklart installera ett nytt coolare tema på spelaren. Det är dock inte tillverkaren som har massa skins som jag kan ladda ner utan användare på olika forum. Så jag laddar ner några och bestämmer mig för en. Själv tycker jag att jag gjorde rätt men något blev heelt galet. Halva skärmen såg ut som om den hade spruckigt och blev helt flimmrig och jag kunde inte göra någonitng för alla ikoner hade försvunnit. Fan tänkte jag och installerar ett annat tema. Nej det fungerade inte heller. Fan tänkte jag och försöker formatera om spelare. Nej det fungerade inte. Fan (lite högre) tänkte jag och börjar (den lite onödigt långa) processen att installera om mjukvaran. Och hela skärmen blev helt vit. Det gick inte att göra någonting och den kunde inte connecta med datorn heller. Nu sa jag verkligen FAN samtidigt som jag drog mig i håret. Jag trodde det var helt kört och han tänka ut att dra tillbaka till försäljaren och säga att den var så från början. Som tur var behövde jag inte det.
Så som alla sagor bör göra så slutar även den här historien lycklig. Tillslut fick den kontakt med datorn och jag kunde fortsätta min ominstallation av mjukvaran. Jag lyckades och nu är den som innan, men utan den där fräna inledningsfilmen som visar hur otroligt bra spelare man håller i handen och de där fotona med den snygga killen som håller i spelaren, men. Jag kan nog överleva utan dem.
Vad som gick fel från början tänker jag inte bry mig om det minsta. Tänker aldrig mer försöka mig på något sådant. Dumma mig. Nu ska jag sova!
Jag tycker jag själv är så knasig. Hur svårt kan det vara att ringa ett samtal och fråga om det finns något jobb man kan få. Min kompis pappa jobbar på ett bemanningsföretag. Jag har träffat honom många gånger och andra kompisar har fått jobb genom honom. Så varför ska det vara så svårt för mig att ringa? Jag blir nervös och börjar svettas. Tillslut tar jag mod till mig slår in numret och väntar på svar. Sitta ner finns inte i min värld.
Han svarar " men självklart gör du rätt i att ringa hit... kan vi inte bestämma en tid då du kommer till mitt kontor så kan vi se vad vi hittar". Jag blir så jäkla glad, något som tyngde mig innan blir istället något mycket positivt. Vad är det då jag fasar för? Jag tror det är för att jag inte vill begara saker av någon. Jag vill inte att någon ska tycka att jag är jobbig. Att göra det på telefon gör även så att jag inte märker hur de reagerar. Typ eller nåt. Jag hoppas på jobb nu i alla fall.
Duktig som jag är ska jag bege mig in till stan och köpa mp3 spelaren jag har sett ut. Bannemej!
Jag kom att tänka på det nu när alla människor som pluggar hittar sina platser vid skolbänkarna. Jag som har lämnat gymnasiet ser nu tillbaka med längtan. För visst hade jag det bra under alla mina år i skolan.
Främst längtar jag tillbaka till högstadiet. Jag vet inte riktigt varför. Det var någon trygghet där som aldrig kommer att komma tillbaka. Min skola var helt suverän med massor med bra lärare, utan några riktiga undantag. Jag hade mitt kompisgäng i ur och skur, jag tycker vi nog var lite oförskämt tajta. Vi alla var inte väldigt lika till sättet men vi fick varandra att sträva mot samma mål. Den trygghet vi fick av varandra vågade vi inte släppa, därför bröt vi aldrig upp under de åren.
I gymnasiet hade jag det bra. Jag var inte ensam och jag hade inga större tippar i motivationen. Dock så tänker jag nu i efterhand att min skola inte riktigt passade mig. De flesta av de andra eleverna var inte som jag och det och den mängden vi läste känner jag ibland är överflödig. Jag skulle idag ha valt något lite simplare, lite närmre mig, vilket skulle ge mig mer fritid som jag nu inte vet hur mycket jag kommer få av.
Värt att tillägga är väl också att jag tycker det är kul att plugga, så länge det intresserar mig något. Läsa vidare ska jag göra men det blir antagligen om ett år. Hur jag ska klara mig tills dess får tiden utsäga.
Först råkade min stora, fina, underbara, helt perfekta Creative Zen vision M med massa minne paja. I och för sig har jag haft den i över två år men som den har skänkt mig glädje och fögyllt de allra tråkigaste stunder. RIP.
Tro då självklart att jag ska glömma min reserv-mp3 på bussen hem från en partynatt. Usch va trött jag blir. Jag hoppas verkligen att chauffören hittade den och lämnade in den så jag kan få tillbaka den. Min sista utväg för att på ett så smärtfritt sätt klara mig igenom mitt nattjobb tog jag mammas mp3. Fyllde den med bra musik men självklart tog batteriet slut efter tre låtar. Det värsta är att morsan sa att "ta med extrabatterier för jag kan inte garantera att det är mycket batteritid kvar". I natt ska jag bannemej ta med extrabatterier.
Så nu ska jag köpa en ny. För er som är intresserade funderar jag på en Cowon iAudio D2 (bilden), riktigt cool med touchscreen eller en Creative Zen X-fi som inte riktigt har kommit ut på marknaden än. När jag sitter där och letar mp3 spelare jag vill ha så förs tankarna tillbaka till tiden då jag köpte min allra första mp3. En av något udda märke, inte jens of sweden som alla andra hade. Den var röd, hade en liten display, 128 mb och kostade hela 1200 kr! Idag får man en mediapelare på 8 gb för samma pris. Tänk va det INTE var bättre förr.
Ojoj, helgen försvann tusen gånger fortare än den kom. Jag var så glad sista halvtimmen på jobbet innan helgen för att det skulle bli en så bra helg. Vilket det verkligen har varit, det känns dock som att den är väldigt slut nu. Framför allt när jag börjar jobba om sex timmar och 25 minuter.
Jag hoppas det inte är så här det kommer kännas när jag får ett riktigt jobb och ska börja en ny arbetsvecka. Jag är verkligen inte pepp på det här och har nästan ont i magen. Jag är ytterst glad att det här är den sista veckan. Att gå att jobba är lite som att träna, man tycker inte det ska bli så kul innan men när man väl står där ombytt och ska ut för att springa hårt så är det inte så illa ändå. Jobbet fungerar när man är där men innan känns det kasst. Att jag känar ca 185 kr i timmen spelar inte så stor roll när man inte trivs. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så handlar inte jobbet om att tjäna så mycket pengar som möjligt för att njuta av livet utanför jobbet utan livet till stor del utspelar ju sig på jobbet vilket betyder att det är lika viktigt att trivas där.
Min andra mp3 har jag tappat på bussen och min första är fuktskadad så jag har ingen mp3 att lyssna på heller, men ska låna morsans. Suck suck.
Det är så vidrigt gött med tredagarsveckor. Det måste vara det ultimata. När jag har stått och monterat under natten så har jag funderat på dessa saker, förutom då att det är så jädrans skönt med tredagarsveckor: 1. Hur en tidning från 16 juni fortfarande kan vara intressant. 2. Att det är bättre med ett jobb man tycker om med lite lön än ett jobb med hög lön där man inte trivs. Man tjänar ju ändå pengar för att må bra, om man inte gör det på jobbet så spelar det ju ingen roll. 3. Att det snart är höst och att jag behöver någon person att kära ner mig i för då blir allt så mycket bättre. Drar här paraleller till för två år sedan då jag träffade första killen som jag visste var intresserad av killar. Även om det var vissa problem så var det en härlig tid när jag tänker tillbaka. 4. Att det inte är någon vidare bra stämning i det arbetslaget jag är i. 5. Till sist har jag funderat på att skicka in den här dialogen till tjuvlyssnat.se: Ett par ~50 har nyss kommit till Stockholm och går längsmed vattnet då damen säger "Ååh känner du den friska havsdoften Åke?" Men att det antagligen inte kommer vara så många som kommer fatta den. Framförallt inga Stockholmare.
Övrig tid har jag försökt att komma in en slags psykos då jag inte är medveten om vad jag gör och där tiden går väldigt snabbt genom att lyssna på musik och öva in alla moment innan och utan. Det har fungerat förvånansvärt bra, natten tog slut väldigt snabbt. Ett tack till Alice in Videoland som gör natten uthärdlig. Här en av alla deras låtar jag lyssnat på.
måndag 11 augusti 2008
Jag tänker inte skriva så mycket idag, förutom att jag ska börja jobba igen. Usch och blää. Sommaren tog slut nu och det känns som om den inte ens har börjat. Svårt att se något ljus idag.
Här är en bild jag är helt såld i. Det vackraste bilden på en levande person någonsin. Maxwell Zagorski heter han.
Jag hade verkligen en tråkig dag. När jag kom hem ville jag bara lägga ligga i sängen och ligga där tills någon hittar kistan vid regnbågens slut. Skulle egentligen in o träffa vänner i stan. Först var det bestämt femkamp på Liseberg men de tänkte tydligen precis som jag när de såg ut på vädret vi försökte då istället med bowling. Men den där jädra bowlinghallen var inte öppen =S Som sista utväg bestämde någon att vi skulle ses utanför Liseberg och sedan se hur kvällen fortsatte. Då drog jag mig ur, seg som jag var.
När jag nu inte hade något för mig kunde jag ligga kvar i sängen, irriterad, otrevlig och meningslös. Som tur var så hade jag bestämt att prata me en gaykompis i en annan del av Sverige vilket blev min räddning. Innan samtalet tänkte jag, "usch det här kommer bli jobbigt att prata när jag känner mig så otroligt opepp". När jag sen hörde rösten blev allting på mindre än en sekund helt tvärt om. Jag blev glad, trevlig och positiv, så bara. Tänk va lite socialisation kan göra. Undra då bara hur trevlig det kunde vara ifall jag skulle ha träffat vännerna på stan. Nästa gång vet jag.
Jag trodde faktiskt inte jag var såå gay. Jag hoppas någon heterokille kommer och hoppar på mig att han tyckte precis detsamma om Sex and the city filmen jag såg igår. Jag kan i alla fall stoltsera med att aldrig ha sett mer än fem minuter av ett avsnitt av serien. Därför var jag lite skeptisk till att se filmen men när eftertexten drar förbi så kramade jag hårt om min kompis som fixade med mig på en av de roligaste filmerna jag någonsin har sett i mogen ålder.
Under två och en halv timme skrattade jag nog mer än vad jag har gjort sammanlagt under hela 2008. Skämt på skämt på skämt, de tog aldrig slut och de var precis i min stil, lite genanta och väldigt smarta. Att jag gillar filmen har till största sin grund i just skämten men det måste ju finnas något mer än bara dem för att jag ska tycka en film är bra, en film måste även på något sett påverkla mig. En bra film ska få mig att hoppa ur stolen av skräck förändra min uppfattning raddikalt, få mig att smälta på grund av all gullighet eller ha en "turn" i slutet som får mig vilja sitta kvar långt efter att filmen är slut och fundera på hur jag kunde luras på det sättet.
Storyn i filmen var inte den bästa, egentligen var det fyra stycken stories i en film vilket blev väldigt rörigt med många korta scener hela tiden och istället för en röd tråd så var det en röd, en blå, en vit och en svart. Dock hade den sina höjdpunker även i storyn som när Miranda och Steive slöt ihop på bron efter att ha varit osams i över ett halvår. Sådan otrolig glädje som fick mitt hjärta att skjuta av glädje. Den här filmen ska köpas när den hamnar på DVD hyllorna.
Jag måste måste verkligen berätta om en snart bioaktuell film som jag verkligen SKA se. Patrik 1,5! Ett bögpar ska adoptera och någonting blir fel, istället för Patrik 1,5 så är det Patrik 15 med kriminellt förflutet och homofobiska åsikter. Detta kommer garanterat bli årets bästa feelgoodfilm!
Mina planer för dagen gick först i kras, tack och lov. Skulle från början ha hjälpt till på ett evenemang men jag slapp. Härlig, härlig. När jag märkte att klockan inte hade bli så mycket på dagen så bestämde jag mig att åka in till arbetsförmedlingen, som jag förövrig hade tänkt att göra två gånger innan den här veckan men inte orkat, men nu blev det av. Satte mig på bussen in till stan. När jag satt där kom jag på hur otroligt tråkigt jag tycker det är att åka buss nu för tiden. När jag gick i skolan tyckte jag om det, då var det den enda lugna stunden jag hade på dagen men nu är det bara tidsförödande. Jag började läsa en bok som jag hade med mig, men efter två meningar märkte jag att jag hade läst det innan och orkade inte leta upp platsen där bokmärket egentligen skulle sitta. Istället började jag tänka på massa scenarion som kunde hända som det här: Hur skulle jag ta mig ur situationen ifall en polis kommer och får för sig att jag åkte utan bälte i bussen när jag egentligen gjorde det? Skulle rättssystemet tro på mig eller på polisen?
Väl där inne hittade jag inte arbetsförmedlingen så jag gick in på internet i mobilen och upptäckte att det finns en arbetsförmedling i min kommun. Så jag tog bussen tillbaka. Där träffade jag en jättego och söt och hjälpsam dam som ska bli min handledare.
Under dagen har jag även tänkt på honom jag är kär i. Jag kom på att jag faktiskt var kär för några dagar sen. Jag trodde inte mina känslor var så stora för honom men tydligen. Nu känner jag dock inte lika starkt för honom längre och eftersom vi inte kommer att träffas mer (eller på ett väldans bra tag) så lär ju mina känslor rinna ut i sanden så småningom. Men det hela får mig att känna mig så uppgiven på allt som har med kärlek att göra. Känns som om jag aldrig kommer att bli kär i någon som kommer vara kär i mig. Som om jag alltid vill ha det jag inte kan få. Men men. Min tid kommer väl :P
Jag börjar skriva nu så jag kommer ihåg detaljerna.
Jag är snart arbetslös och behöver få ett jobb. Efter lite letande fick jag kontakt med en kille som behövde hjälp ute i skogen i små skjul för att kontrollera saker. Plötsligt går jag ute i skogen där maskiner håller på att fälla träd. Vi är en liten grupp av människor gående på en skogsväg förbi det stora hygget. Jag frågar om hur mycket lön jag får. Det visar sig att jag inte får någon lön och jag försöker argumentera för att få någonting, "om jag inte får någon lön varför ska jag då arbeta för dig" försöker jag fråga men på något sätt fick han mig att acceptera läget.
Vi går in i ett litet grönt hus mitt i skogen som består av ett rum med kaklade golv och väggar. På väggarna finns arbetsytor som består av två "hoar" över och under varandra och ett rör som kommer ut från väggen och tar slut ovanför den nedre hoen.
En tjej visar hur man skulle göra. Man ska dra i en spak bredvid röret så kommer det ut någonting som ser ut som slemmiga marshmallows. Plupp, plupp, plupp, tre i taget åker de ur röret och ner i vasken. Nu skulle man känna på dessa vit-beiga mjuka sakerna för att se ifall de är varma eller inte. Ifall de är varma skulle man lägga dom i den övre vasken för att de skulle spolas iväg.
Jag tyckte det allt var en underlig dröm. Dagar som denna undrar jag var fasen huvudet får sina idéer ifrån och hur jag ska tolka det här. Jag kan se en sak som antagligen kommer finnas i mitt jobb jag kommer ha snart, det är väldigt monotont och tråkigt. Jag hoppas jag får någon lön men den kanske inte blir så stor. Suck, jag vill tillbaka till högstadiet.
Idag hade jag bestämt med en två polers att gå på bio. De kom först hem till mig och vi valde en film att se. Bestämd som jag är så fick jag de andra att VILJA se den som jag ville se. De klagade faktist inte! Filmen, My bluberry nights, var ganska seg och händelselös även om den var väldigt mysig. Jag kommer inte vilja köpa DVDn eller försöka se den igen.
Det jag vill berätta om var den mexikanska tanten jag mötte på bussen hem. Det började med att hon satte sig bakom mig och läste rubriken i tidningen jag läste. Hon blev intresserad av artikeln om massakern i kina och vi började snacka. Det som jag tyckter är intressant är inte vad vi pratade om utan att vi faktist gjorde det, enkelt, spontant och kravlöst.
Hon skulle flytta hit och var väldigt intresserad av kulturen här i Göteborg "va bra med ett kulturkalas för då kommer säkert kulturministern hit" sade hon när hon fick se reklam om det. Varför hon nu tyckte det vet jag inte. De kanske var kompisar.
Väl framme hjälpte jag henne av med väskorna, det var inte jag som frågade henne om hon ville ha hjälp utan hon som frågade mig ifall jag kunde hjälpa henne, hon var snabbare helt enkelt. Jag hjälpte henne av och vi stod en stund och snackade på hållplatsen. Vi hälsade här på varandra och hon ville gärna veta när jag fyllde år. Det visade sig att hon har födelsedag två dagar efter mig och vi har samma stjärntecken: tvillingen. "Tvillingen är bestämd, ger aldrig upp och har två personligheter" berättade hon.
Sverige och svenssons är oftast inte som den här mexikanen som jag inte förstod namnet på. Vanliga svenskar skulle aldrig börja prata med någon på bussen om det inte var väldigt viktigt eller helt enkelt nödvändigt. I andra kulturer som i Mexiko skulle jag tro det är annorlunda. Människor snackar med alla, inte för att det är ett måste utan för att det är trevligt och förgyller dagen, för det gjorde det för mig. Jag trippade hem med ett stort välbehag i hjärtat.
Fan hur ska jag börja skriva allt som jag vill få ur mig. Det har hänt så jäkla mycket som jag vill få ur mig. Jag hoppar över musiken och går direkt på känslorna nu.
Jag var på emmabodafestivalen, blev kär och fick en puss. Killen var skitsöt, verkligen. Hans leende kan jag inte sluta tänka på och han förförde mig med hans positiva och skämtglada attityd. Han bor i stockholm, jag fem timmar därifrån. Jag förväntar mig inte att det skulle bli något mer än vad som kunde hända på festivalen men att umgås så mycket med någon man verkligen tycker om utan att kunna/våga uttrycka det förstår nog inte många hur det är. Som att hungrig kolla på när andra äter. Typ. Jag fick i alla fall en puss av honom. Är jag nöjd med det? Svar: Nej, jag är aldrig nöjd. Vad ville jag då? Jag ville hångla. Skulle jag vara nöjd då? Nej, jag är aldrig nöjd. Never satisfied, det ska jag skriva om någon gång.
Under tiden jag umgicks med mitt span blev en tjejkompis till mig förtjust i en annan kille. Hon fick hålla om honom, sitta i hans knä, hångla, sova med honom och kanske hände det ännu mer i tältet. När han sen åkte hem en dag tidigare så blev hon ganska ledsen och tyckte allting var tråkigt. Hon vet att jag tyckte om honom men hon förstår nog inte varför jag var depp stora delar av tiden.
Om jag inte hade ett unikt namn skulle jag skriva det här. Om jag inte hade en unik näsa skulle jag ha lagt upp en bild på mig. Om jag har något bättre att skriva här ska jag skriva om det här.
