Stor nyhet!

När jag går i djungeln för att lyssna på grodor som utspelar parningsläten och fiskar som hoppar hör jag något speciellt. Något som låter som opera, en kvinnlig mezzosopran (va fasen det nu betyder). Jag känner en plötslig känsla, varm, som om det började lysa en lampa i mig som om jag plötsligt förstod hela evolutionen från början till slut. Cellerna som på grund av den plötsliga uppkomst av syret så småningom genom mutation efter mutation efter mutation bildar massor av olika arter med varierande egenskaper.

Jag sätter mig på huk för att kika närmre på fiskarna som plaskar i en damm när plötsligt en kniv far fram genom den täta djungeln och med ett dovt ljud trycker sig in i stammen bara någon decimeter ifrån mig. Jag älskar kniven och dess ljud, ljud som tillsammans med andra ljud bildar slingor av musik.

Jag gör ett försök att se in i djungeln, mellan träden, knivens ursprung. Där, där, ja där står den kvinnliga mezzosopranen tillsammans med en manlig popartist som börjar slänga ur sig en dänga.

Jag vaknar upp, jag sitter i en röd stol, placerad bredvid en röd stol till vänster och en röd stol till höger. Stolarna är satta i rader, rader som tillsammans med människor bildar ett publikhav i en förmodligen dansk teater.

Fuck that. Jag har nog bara väldigt tråkigt när jag skriver sådana här saker. Mitt budskap är att The Knife (världens bästa musikgrupp enligt min mening) ska börja göra opera tillsammans med en dansk teatergrupp(?) vid namn Hotel Pro Forma. Teatern ska vara en hyllning till Charles Darwin som för 150 år sedan publicerade Om arternas uppkomst.
Den manliga halvan av syskonen Dreijer (the knife) Olof är just nu nere i Amazonas för att spela in ljud som ska användas i föreställningen. På scen kommer man kunna se en kvinnlig mezzosopran (som jag fortfarande inte vet vad det är), en manlig popartist, en dito (wtf) skådespelare och sex dansare.

Operan ska heta "Tomorrow in a year" och har premiär i September nästa år. För första gången, antagligen för hela mitt liv, funderar jag skarpt på att uppleva opera.

The Knife - Pass this on

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=460262
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=856135
http://norran.se/kultur/kultur_sverigeochvarlden/article211308.ece

På scen

Det ska då vara så jävla typiskt. Alice in Videoland som är ett av mina absoluta favoritband ska då självklart spela på ett ställe där det är 20årsgräns plus på en sådan dag då jag är upptagen.

Förra gången de spelade i stan missade jag också, väldigt klantigt. Jag trodde först jag skulle gå med två polare men när de backade ur så gjorde jag det också, något jag nu efteråt ångrar skarpt. Jag såg dem på dock på Emmabodafestivalen, men vill se dem igen igen igen! Så himla grymma är de.

Gäster och deras dödande

Varför lyckas alltid alla fina saker gå sönder här hemma när vi har besök? Först ett fat, sedan en vas och nu mammas gamla skål; alla förstörda av gäster som vi har haft på besök. Är det för att de är mer oaktsamma och har okrossbara plastglas från IKEA hemma eller någon annan anledning jag inte kan förstå?

Det dumma är att man går rund och mår dåligt för att sakerna som har gått sönder. Saker som egentligen inte alls ger mycket av tillfredsställelse här i livet. Om vi istället tänker oss ett scenario där gästen skulle ha skärt sig ordentligt på glasskålen samtidigt då skulle vi antagligen tänka "vad betyder en skål när du kunde ha skurit av dig handen". Men nu är skålen med de handmålade fjärilarnas tid är förbi och den kommer inte längre att följa våra liv från första parkett i vårt kök.

Jag har i alla fall lärt mig att jag från och med nu ska försöka hålla alla gäster så långt ifrån fina sakerna det går, om vi nu skulle ha haft några fina saker kvar.

Kontaktannons

Jag söker inga långa tråkiga promenader men tackar verkligen inte nej till mysiga hemmakvällar.
Jag söker leenden som får mig att le, beröring som får mig att rysa och ögon som får mig att gå vilse.

Jag vill ha dig som du är, som har bra självförtroende och står för din sak. Dig med djupa ögon och som har lätt till skratt. Att du är en kille är ett krav.

Dessutom ska du kunna charma min mamma.

Är det otur eller är jag bara jävligt blond?

Idag är dagen jag inte trodde skulle komma. Det är inte för att jag bytte arbetsplats utan på det sättet jag gjorde det. Egentligen är det inget vidare svårt för mig att byta arbetsplats: packa ihop datorn med tillbehör, slänga in väskan i bilen och dra iväg dit.

Jag tänkte att jag skulle göra allt lite smidigare genom att helt enkelt åka till det andra stället dagen efter. Vilket jag märkte kunde få oönskade konsekvenser:
1. För det första glömde jag av bilen när jag hade tränat efter jobbet, så jag åkte bussen nästan enda hem innan jag kom på det, så det var bara o ta nästa buss tillbaka.
2. I förtvivlan vill jag lyssna på min mp3. Jag märker dock att den är spårlöst försvunnen, så musik blir det inget utav.
3. Dagen efter när jag nästan har kommit till jobbet kommer jag på att jag har glömt datorn hemma. Min mamma var dock snäll och tog med den på bussen in till stan så att jag snabbt kunde komma bort och hämta den.
4. När jag hämtade datorn hos mamma åker jag samtidigt till macken för att tanka. Då jag försöker öppna tanklocket så bryts nyckeln av, den enda nyckel vi har.
5. När jag sedan ska sätta på datorn så märker jag att det saknas något: Webbkameran som är viktigast i mitt arbete har jag glömt kvar på det andra stället, så det blir att åka dit med nästan tom tank och hämta den.

Dessutom ska ju det jävla internet krångla. Suck.

Filmens svar på en omvänd bakfylla

Film, film, film. Nu bara om en film och inte vilken film som helst. Den är bioaktuell och handlar om utanförskap i svenskt 70-tal. Filmen jag såg i helgen var Låt den rätte komma in. En film utifrån Ajvide Lindqvist roman om mobbade Oskar som börjar umgås med en vampyr.

Vad jag har märkt är att jag nu, två dagar efter att jag sett filmen, är mer fascinerad över den än vad jag var när jag gick ut ur biosalongen. De intryck som filmen gav var direkt efter filmen i en stor soppa. Det enda jag kunde säga då var att filmen var... speciell. Nu skulle jag inte tveka att betala en till biobiljett för att se den filmen.

Filmen känns på något sätt både blek och grov. Miljön är densamma hela tiden, mörk och kall förort medan det som utspelar sig där är något helt främmande samtidigt som om det kunde ha utspelat sig två hållplatser hemifrån. Det jag slås över och tycker är helt underbart är att de på något sätt får just vampyreriet att vara en självklarhet, som om de har tänkt "det är klart att vampyrer kan klättra på väggen så varför göra coola scener om just det". Det gör filmen mäktig.

De två huvudrollsinnehavarna är väldigt unga, i filmen 12 år och jag tänkte inte den minsta lilla gång på skådespeleriet. Varken på att det var dålig eller väldigt bra. Det höll sig på en hög nivå rakt igenom som gjorde att jag koncentrerade mig på annat.

Detta är en film som är helt klart värd att se, en film som jag kommer köpa och hålla hårt i.

What are we going to do with the sugar, daddy?

Lunchlådorna var lika slut som en ensamstående mammas konto den 24e, vilket betydde att jag var tvungen att köpa dagens lunch. Inget mig emot.

Stället jag gick till brukar ha väldigt bra och god mat, mycket får man också. När jag stod där i kön med drickan man får för en femma slog det mig plötsligt, som en blixt från en molnig himmel. Väldigt vad snygga och vältränade de två köks och diskkillarna var, framförallt en, trevliga är de också. För några veckor sedan kom den snygge ut ur diskrummet, såg mig och sa plöslig "hej!" som om han kände mig. En typisk sådan där vardags... va det nu heter.

I alla fall, till det som egentligen slog mig. Det är nämligen inte bara de två snygga och vältränade killarna som jobbade där utan även en äldre ganska stor man. Tankarna som uppkom när jag stod där i kön fick mig att småle och komma på att jag ska gå dit igen.
En rolig detalj är även att lunchrestaurangen heter Daddyson.

Det klingar fel

Något jag är irriterad och som inte riktigt speglar dagens läge är att jag måste jobba mer än vad jag vill och då jobbar jag på ett bemanningsföretag. De borde väl inte ha så svårt att hitta någon som vill jobba några kvällar. Jag kanske bör nämna att jag jobbar 40 timmar i veckan och därtill vill de att jag ska jobba två kvällar á tre timmar. Hurmph.

För att vara en bra pojke säger jag, efter vissa protester, ja. Jag vill ju inte bli kickad i dessa tider, plus att jag är väldigt snäll. Arbetsledaren har inte så många o välja på (något jag tycker han borde ha) och om ingen kan så blir det en massa problem för honom. Han bli tacksam i alla fall.

Blow my mind

Jag förstår inte varför den här aldrig blev en hit:

Robyn - Blow my mind

Dilemma

Hur fasen gör man när en kompis som man inte trivs så väldigt bra med skriver på msn att hon känner sig ensam? Att det aldrig är någon som vill gå ut med henne. Hon har inte många kompisar och jag tycker inte illa om henne men det är nästan så att man skäms lite när man går ut med henne. Att man måste ta hand om henne och se till så att hon har det bra.

Jag vet inte ens hur jag ska svara henne när hon skriver. Jag skulle gärna hjälpa henne hitta fler vänner men det känns som om det är desamma som att säga här har du några vänner o vara med, låt mig nu vara ifred hädanefter.

Optimisten och pessimisten

Här bland oss finns två sorters människor, den positiva och den negativa. För att du enklare ska förstå så kommer här ett exempel.

Två personer sitter i en bil som färdas tio kilometer i timmen för snabbt på motorvägen. Bilen, en röd Ford Fiesta årgång 1993, kör förbi ett gallrat skogsområde. Den ene säger: "Det är så fint när de har gjort skogen glesare och mer synlig" varpå den andre utbrister: "Jag tycker det är hemskt fult när de inte tar hand om träden efter sig".

Så kan det vara.

Ta på dig relfexvästen! Annars kör jag på dig.

Nu när det har börjat bli mörkare mörkast och jag är ute och kör ser jag reflexväst efter reflexväst och börjar fundera ifall det har börjat bli inne kanske till och med blivit på modet. Jag lovar senast jag körde hade sju av tio en sådan gul väst som alltid är för stor och som är otroligt ful i ljus.

När jag har kört i mörker har jag försökt blinka med helljuset på de som inte har någon ful reflexväst på sig. Detta verkar ju bevisligen ha gett resultat. Nu för att få de sista tre av tio få på sig en väst får jag börja tuta. Om detta inte skulle fungera så kör jag på dom, jag kan ju alltid skylla på att de inte hade någon väst på sig.